Sandie

Fick en hel bunt med äpplen av pappas jobbarkompis Thomas. Så igår bakade jag äpplekaka, Martina och Ida kom förbi och glufsade och kollade på Ice Age 3. Fruktansvärt bra uppföljare. Vi vet ju vad man säger om uppföljare annars, dom blir aldrig lika bra som den första filmen! Men den höll faktiskt måttet. Resten av äpplena ska jag för övrigt göra mos på.

Ja just det, hur gick det nu med John då? Jo, jag åkte hem från sjukhuset vid 23-tiden efter att ha hört med personalen om uppskattad väntetid. "Räkna med flera timmar" blev svaret, så jag gjorde bäst i att åka hem och vänta på samtal från John när han var klar. Men när jag vaknade av klockan 4.30 så hade han inte ringt. Jag blev orolig som fan, tänkte att nu är det säkert allvarligt. Men den svenska sjukvården är ju som den är (alltså inte alls den mest framgångsrika i världen. Eller jo, kanske, men inte är den speciellt snabb för det), så jag ringde John, som hade fått röntgat sig och väntade på svar. Så jag fick inte agera taxi, trots att jag ville det. Jag var tvungen att gå till jobbet, och när John väl fick lämna sjukhuset hade han suttit där i 13 timmar. 13 timmar! Skandal. Men okej, jag kan förstå att de som verkligen är akut sjuka eller skadade måste få gå före, men ändå. Anyway, nu mår han bra i alla fall, och det är ändå huvudsaken.

Nu ska jag ta en springrunda till far.

Ha det bra, hej då.

(Låter som en barnbok, typ Totte hos frisören eller Totte badar.)

John ringde precis, han sitter på akuten. Ramlade när han spelade innebandy, inte bra. Så snart sticker jag och håller honom sällskap. Det värsta som finns är att sitta ensam och vänta i flera timmar, utan minsta aning om när man får komma in till dotorn. Och den äckliga lukten! Sjukhusodör, det måste vara bland det värsta som finns!

See u, puss

Efter en härlig kväll med kräftskiva har dagen varit lite seg och innehållslös. Vaknade rätt sent, gick upp och käkade lite frukost. Ägnade Martina en tanke, hon började fyra i morse och ska jobba till 24 inatt. Stackars. Jag börjar också fyra, men sista kvällen för Kulturkalaset ikväll, så några sånna tidiga mornar blir det inte än på ett tag. I alla fall, jag och John åkte och hämtade upp Ida, drog till Thai Spice och käkade gott. Sen la vi oss på soffan och har legat där de senaste timmarna.

Jag längtar redan till helgen, innan denna ens har slutat. På fredag drar jag, Ida och Therese till Stockholm och gör stan osäker. Det blir fett som fan! För tillfället känner jag mig inte det minsta sugen på alkohol. Det blev på tok för mycket av den varan igår. Seriöst, jag får börja tänka på mina alkoholvanor. Man måste faktiskt inte dricka hela helgen. Så roligt är det inte. Eller förresten, man kan dricka hela helgen, men det behöver ju inte vara i de mängderna som för tillfället slinker ner i min kropp. Jag vet ju själv att jag tappar suget och fokus när jag blir sådär jobbigt full. Ni vet, som när man försöker hitta sin kamera/mobil/plånbok och det tar typ tio minuter innan man inser att man har glömt de flesta sakerna hemma.

Det blev ingen utgång för min del igår i alla fall. Jag var inte sugen, ville inte göra slut på pengar och kände samtidigt att jag var tvungen att städa upp the mess innan pappa kom hem i morse. Och vi lyckades ganska bra tycker jag.

Nu ligger Ida och John, mina älsklingar, och sover på soffan. Det är bara jag som inte vill sova. Då kommer jag ju inte kunna somna ikväll. Dessutom vill jag se hundra meter final, herrar, om en timme. Då kan man ju inte sova.

Nu var det dags för Götets största fest! Börjar idag och slutar på söndag. Jag ska in en sväng ikväll tänkte jag. Från början var det tänkt att jag skulle stuckit till Trädgår´n och kollat på Joey Fever och Safari Sound, men bossen på jobbet talade vänligt men bestämt om för oss att vi börjar 04.00 imorgon. Jävla kulturkalas. Nej, men det är rätt så lungt, jag kommer ju sluta kl. 12 tydligen. Inte dåligt då. Dessutom ska jag vara ledig på fredag eftersom jag har jobbat för många dagar i streck, så vafan, upp tidigt några dagar är väl inga problem.

Och hör och häpna, prinsessan Madeleine ska förlova sig! Har ingen aning om vem hennes pojkvän, tillika fästman, är, men orka sätta in en nyhetssändning för en kunglig förlovnings skull! Varför kunde dem inte TV-sänt min och Johns förlovning lika väl? Hm, okej, inte så värst intressant för omvärlden kanske, men en kunglig förlovning? Ytterst intressant! Not.

Jag är sämst på att uppdatera min blogg. Sämst. Men jag har mina anledningar. Har inte mått så bra den senaste tiden. Vad det beror på orkar jag inte gå in på nu, men man kan säga att jag inte har varit världens lyckligaste människa precis. Olycklig är det bästa sättet att beskriva mig på. Fast det är bättre nu. Har efter ett litet snedsteg insett vad jag egentligen vill med saker och ting. Men snedsteg är bra, om man inte gör några fel i livet kan man ju aldrig komma på vad som är rätt för en själv. Eller?
Har haft tusen saker och problem i huvudet. Det har nog märkts av utåt sätt också tror jag. Jag har inte varit mig själv. Jag gick in i nån slags dvala som inte ville släppa ut mig, men jag tror den är lite villigare nu. Det är bra. Det är inte bra för mitt annars så ganska starka psyke att anfallas av onda demoner. Jag bryts ju ner. Det vill jag inte.

Det har hänt en massa roliga saker det senaste, trots de onda demonerna i min kropp. Det är sånna tillfällen och tillställningar som gör livet till det det är. Jag kan säga att jag har roligt på jobbet utan att ljuga. Det är inte alla som kan det. Jag har världens skitjobb i flera bemärkelser, men det är inte arbetsuppgiften som gör mig glad. Det är mina fina arbetskollegor, som får mig att skratta (och då menar jag gapskratta) minst fem gånger om dagen. Det kan inte heller alla skryta med. Därför känns det så tråkigt och tomt när sommarjobbarna slutar en efter en. Jag kommer ju bli ensam åtminstone en månad. Eller ensam och ensam, utan de jag umgås med helst. Men ändå, jag får ju vara glad för att jag har ett jobb att gå till.

Vad händer efter september måntro? Ge mig nåt att göra någon!